Nu börjar det närma sig, nästa möte med socialtjänsten samt bebisens familj. Ska bli superspännande, men det är också lite pirrigt. Socialtjänsten som håller i den här placeringen har vi träffat redan men det blir första gången med familjen. När man är familjehem är det alltid lättast, om familjen är inkopplad, att man har en bra och fungerande relation med dem. Det fungerar inte med alla placeringar och ibland är inte familjen inkopplad på det sättet men i det här fallet ska dem vara det. Jag tror mötet kommer gå jättebra och hoppas att alla kommer känna sig nöjda när vi är klara, uppdaterar kring detta så fort mötet varit.
Men som jag skrev innan så är det en speciell känsla att gå i väntans tider, att gå och vänta på att få ta över ansvaret för någon annans barn. Jag ser det som ett jätteansvar och ett stort förtroendeuppdrag. Men det är ändå en kluven känsla i magen. Jag får möjlighet att vara familjehemsmamma till ett barn först när det inte fungerar för barnet där det är. Jag få samtal om att hämta ett barn någonstans mitt i natten, först när barnet kanske farit illa. Jag får alltså först mitt uppdrag, i de flesta fallen, när ett barn redan tvingats må dåligt. Att då gå och längta efter att det snart kanske ska få flytta in en bebis eller ett litet barn hos oss känns många gången bra och dåligt samtidigt. Jag vet att vår insatts behövs och att den för de barn som behöver den är guld värt, även om de inte själva alltid kan formulera det, men jag slås ändå av känslan ibland att jag inte vill behöva finnas. För alla barn som placeras så är det inte alltid så hemsk att de farit riktigt illa för att bli placerade men dom barnen finns också. Men jag brukar också tänka att, hur hemskt hade det inte varit om barnen for illa och vi familjehem inne fanns där för att hjälpa till när dom som allra mest behöver det. För mig är det skäl nog att fortsätta kämpa och vilja vara familjehem åt så många som jag bara kan.
Just nu känns det nästan som att jag skulle vara gravid, bortsätt från att jag inte ska föda ett barn utan få det i förtroende från någon annan. Jag går grunt och boar hemma, fixar i barn-rummet, tvättar allt som kan vara bra att ha, bäddar spjälsängen, bäddar om spjälsängen med andra lakan och bara myser till det så mycket jag bara kan. Tittar på vagnar, bilbarnstolar, bra ha saker och läser allt jag kan. Det som hör till detta är ju att det inte är först gången en bebis bor hos mig men trotts detta känns det lite som att jag vore gravid för första gången. Inte för att jag tvivlar på min kunskap, för den besitter jag och har gjort ganska länge eftersom att vi haft barn här så många gånger, utan snarare för att jag tycker att det är mysigt att bara komma in i bebisbubblan delux! Det som däremot är lite speciellt med denna bebisen är att det finns en än så länge ganska så oklar problematik men som bl.a. innebär en del sjukhus vistelser samt kontakt med habiliteringen. Ingenting som jag inte tidigare jobbat med men som just nu är ganska oklart. Även detta leder ju till timmar av läsande samt funderande kring hur de närmsta månaderna kommer se ut.
Att fundera kring hur denna placering skulle påverka vår vardag är också något man gör inför en ny placering. Vad kommer vi kunna göra, hur mycket tid kommer finnas, vilka begränsningar kan finnas? Många frågor blir det och mycket både funderande och planerande. Och ibland helt i onödan, för att placeringen inte blir av. Något jag vid det här laget är väl införstådd med men som ändå ibland påverkar än. Det vore kanske i och för sig konstig om det inte gjorde det, att planera hur det kan komma att se ut dom närmsta månaderna under flera veckor för att sen få kassera den planen och börja bygga på en ny inför en annan eventuell placering, tar mycket tankekraft och energi. Men det gör också att man uppskattar när placeringen blir av och planerandet ger utdelning så värt det.
Men nu måste jag spring för nu ska jag möta upp min mamma och ta med mig lilleman hem som fått handla lite kompletterande vinterkläder idag. Ha en fortsatt trevlig kväll!
Senaste kommentarer