Familjehemsmamman

I förrgår tog vi ett sista farväl av lilla V. Urnnedsättningen ägde rum och vi, V’s fyra föräldrar, samlades för att tillsammans se urnan sänkas ner vid V’s gravplats. En oerhört tung stund, kantrad av många tårar, men solen kom och vi kände din närvaro och värme kring oss. Det hade gått precis två månader sedan du lämnade oss och två dagar sedan vi skulle fått svaret på varför. Vi fick delar av ett svar, men den delen vi funderat mest över, hjärnan, fanns det inget svar på ännu. Därför vet vi fortfarande inte riktigt vad som hände, det enda vi vet är att du inte finns här med oss.

Det visade sig också att den 14e september hade ytterligare en innebörd. Den 14e september 2017 fick ni börja följa vår och lilla V’s resa på riktigt. Jag hade ingen aning om detta, utan vaknar på morgonen och Facebook påminner mig om ett minne från ett år tillbaka. Tårarna började rinna samtidigt som bilden dyker upp, på en så otroligt vacker liten Valerie, den bilden där ni för första gången fick se hennes trollbindande leende i mina kanaler och namnet lilla V föddes.

Aldrig hade jag för ett år sedan kunnat tro att det var här vi skulle landa. Vår resa med lilla V har varit oerhört innehållsrik men den hade bara börjat. Hela det liv vi planerat med V framåt är nu bara en dröm som aldrig kommer kunna bli sann. Så många planer som vi hade och så många saker som vi nu måste genomleva utan den självklara pusselbiten, underbara lilla V.

Två månader har gått. Det känns som en livstid sedan jag fick pussa på dig sist samtidigt som kvällen den 14 juli känns som igår. Jag saknar så avgrundlöst mycket att få vakna upp ihop med dig på morgonen. Nästan varje dag sedan du vände upp och ned på vårt liv 16 månader tidigare har jag mötts av ditt fantastiskt busiga leende varje morgon. Kommer aldrig sluta sakna det!

Livet fortsätter att rulla på runt en, oavsett om man är redo för det eller inte. I våras sökte jag en distanskurs, Anatomi och fysiologi – med inriktning mot hälsovägledning. En kurs jag tänkt läsa för att se om mitt intresse för ämnet var så stort som lilla V fått mig att tro. En kurs som dessutom skulle ge mig en djupare förståelse för V’s problematik samt en tjuvkik på hur det skulle kunna komma att se ut om jag gick vidare och valde att plugga till sjuksköterska. Dagen innan V somnade in, fick jag ett mail med texten – Antagen. Då var känslan skräckblandad förtjusning över hur jag skulle hinna få ihop det, dygnet senare kändes det som en kniv i hjärtat samtidigt som det kändes som att lilla V ville att jag skulle hinna få veta vad jag skulle göra under hösten.

Nu sitter jag här, läser om allt det som lilla V fått mig att känna så mycket för, utan min största inspirationskälla bredvid mig. Aldrig har en bok varit så oerhört känsloladdad, varje nytt uppslag leder till att nya tårar rinner ner längs mina kinder. Stolen där du skulle ha suttit står tom, men jag vet att du är här med mig. Den styrkan du gett mig kommer jag alltid att bära med mig. När det känns som att jag inte kommer orka, som om allt detta är förgäves eftersom du inte är här, ger bara tanken på din kämpaglöd mig motivationen att fortsätta framåt.

Vissa dagar går bättre än andra men det finns inget jag kan göra utan att tankarna svävar iväg till dig. Du är med mig i allt lilla V, och så kommer det att få fortsätta att vara. Det finns ingen annan som jag hellre hade velat ha med mig i allt jag gör, även om jag såklart hade önskat du var med mig rent fysiskt.

För mig har det återigen blivit självklart att vara familjehem, det var en tid när jag aldrig trodde att jag skulle kunna utsätta mig för det här igen, men jag måste. Det har så länge jag kan minnas varit en självklarhet för mig och detta får inte ta det ifrån mig. Jag vet inte när, hur eller till vilket barn ännu, men jag klarar inte av tanken på att inte få ha den betydelsen det har för ett annat barn igen. Jag vet dessutom att lilla V hade velat det, det har hon redan visat för oss. För mig känns det dessutom självklart att de barn som kommer att bo hos oss är i behov av extra omvårdnad, V har lärt oss så mycket att vi behöver få förmedla det vidare. Även om det är fruktansvärt obehagligt att tänka tanken att vi kanske skulle kunna hamna i det här igen, att hjärtat ska krossas på nytt, så känns det samtidigt då än mer självklart. Att jag skulle låta bli att hjälpa ett annat barn p.g.a. min egen rädsla, att ett annat barn i behov av ett komplext omvårdnadsstöd kanske inte skulle få det, att allt lilla V lärt oss om så mycket inte skulle tas tillvara, är för mig otänkbart. Jag vet som sagt inte när, hur och till vem, men när det kommer en förfrågan och känns rätt i hjärtat kommer jag med lilla V’s styrka, beslutsamhet och livsglädje att bli familjehemsmamman igen.

Självklart kommer ni att få följa med även på resan dit, uppleva alla minnen vi har med V, jobbiga stunder men också nya försök att känna lycka, mina pluggstunder, resan som förhoppningsvis kommer sluta med en sjuksköterskeexamen, hur vi försöker ta oss igenom livet efter att ha förlorat ett barn, och som vanligt inläggen om mina insikter här i livet samt hur det kan vara att vara familjehem. Allt detta med en kärlek till och från lilla V som genomsyrar allt. Jag hoppas att ni vill fortsätta att följa oss genom både med och motgångar här i livet. Saknaden efter lilla V kommer aldrig att försvinna, helst av allt hade vi bara velat fortsätta leva vårt liv med den självklaraste pusselbiten någonsin, men det är tyvärr inte möjligt längre. Det som däremot är självklart är det som lilla V lärt oss, att aldrig sluta kämpa…

Och slutligen, Valerie – vi gav dig inte livet, livet gav oss dig!